Konstnär, låtskrivare och kommunikatör, född och uppvuxen utanför Stockholm. Mestadels akvarellmåleri men också 50% av konstnärsduon Diagram tillsammans med Anders Granberg.
Instagram: https://www.instagram.com/larslengquist_art/
När man dyker eller snorklar på den svenska västkusten, så är brännmaneter en ständigt närvarande kompanjon i tanken. Vissa år är de inte så vanliga, och andra år är de överallt. Vid en uppstigning från kanske 20 meters djup så befann jag mig plötsligt i ett manetstim. Det är en vacker upplevelse. Men också en skrämmande sådan. Maneter har ett sätt att hänga uppgivet. Solen lyser rakt igenom dom och trådarna följer vattnets rörelser. Man vill inte börja vifta för då är garanterat trådarna överallt. Och de gör ont. Så det var till slut bara att stiga rakt upp. Och hoppas att det inte var någon ovanför. För att börja försöka vrida på sig för att titta hade troligtvis skapat virvlar som dragit runt de brännande trådarna.
Tillsammans med kackerlackor, amöbor och krokodiler så är ju maneterna något av evolutionens krona. Färdigutvecklade och optimerade för länge sedan. Och de verkar stå ut med det mesta. När de känsliga korallreven dör, ekosystem kollapsar och bortklemade arter som pandor, människor och koalor får se sin existens hotad. Då driver dom runt där under ytan. Anpassar sig och överlever. Klarar försurning och förökar sig. Driver med havsströmmarna, simmar lite upp, och lite ner. Ibland bränner dom nåt. Och då får dom äta.
Jag har i stunder av sorg, vemod och viss förtvivlan identifierat mig med maneter. Att känna att jag inte är herre över mitt liv. Saker bara händer. Jag klarar av att simma lite upp. Och lite ner. Hoppas att jag inte blir uppsköljd på en strand. Och rätt var det är, så har man bränt någon med det där trasslet av tentakler som bara hänger och slänger där under jaget. Men jag överlever. Det mesta.
Känslan blir allmänmänsklig när jag betraktar hyperindividualismen och dess framfart med vårt samhällsbygge och våra fragila självbilder. Vi har skapat en så stark berättelse om att vi kontrollerar vår tillvaro, att vi på riktigt tror att vi är drottningar och kungar över såväl själsliv som den oändligt komplexa kroppen. Och när något går fel så har vi bara oss själva att skylla. För hur trygga och välnärda vi än är, så finns ångesten och otillräckligheten ständigt där. Du kunde ha gjort det bättre. Fåfängan och egocentreringen i det här synsättet är bedövande och troligtvis ganska skadligt för många av oss. Ironin i att en annan krona i skapelsen, den mänskliga intelligensen, är så intrikat att den kan skapa självbild, själ, medvetande, ambitioner och bucket lists. Men ändå är så primal och instinktsdriven att vi känner hot och ångest trots att vi lever i den tryggaste miljön i mänsklighetens historia.
I detta individualismens tidevarv har det blivit populärt att referera till Stoicismen. Att det är bättre att acceptera livets vedermödor och rusta dig så gott det går istället för att kämpa emot. För det kommer troligtvis bara förvärra situationen.
Jag vet inte om jag håller med om den stoiska insikten till hundra procent. Men det är nog så att mycket av det som inverkar på vårt liv har vi ingen kontroll över alls. Det är nog bara att gilla läget. Simma lite uppåt, simma lite nedåt. Acceptera att vi då och då bränner någon, och att det finns en potentiell risk att vi blir uppsköljda på en strand. Men på det hela taget är det havsströmmarna som dikterar villkoren för vår tillvaro.
Sådant tänker jag på när jag hamnar framför dessa urtidsdjur. Där under ytan vid någon klippa. Dom bara hänger där och gör sina rytmiska, pulserande rörelser. Med en förmåga att både dyka upp och försvinna förvånansvärt fort. Jag gör mig ju skyldig till grov antropomorfism när jag påstår mig se ensamheten i maneten. Men som projektionsyta för båda själsliv och samhälle så tycker jag den portugisiske sjömannen, medusan och deras kompisar gör ett utmärkt jobb när de driver runt därnere i djupen. Bränner lite andra djur och pulserar. Nån blir uppspolad på en strand, men för det mesta så överlever dom bara.
Älgnäs skola blir konsthall och skulpturpark en halv sommar 